Vi promenerar ofta. Genom tallskogen och över sanddynorna ut till det gränslösa rungande havet. Släpper hunden, knäpper jackan och andas med hela kroppen. Man får prata i stora ord om stora saker. Det är slående när man möts av suset och ljuset, hur man inför havet inte är ens det minsta lilla. Havet rungar på oavsett. Speciellt obrytt är det kring huruvida jag står eller inte står och gapar av förundran vid strandkanten om morgonen.

Önskar jag var en fisk. Så att man fick hänga med havet jämt liksom.

Jag är 24 år och tjuvröker.
För tio år sedan var jag helt säkert på att mitt liv skulle vara klappat och klart nu, att jag skulle ha ett jobb och en utbildning och kanske vara gift. Jag har ett jobb, en halv utbildning och en pojkvän. Och jag har ingen aning om var något av ovanstående är på väg. Trots missbedömningen är jag väldigt nöjd (bortsett från två kuggade uppkörningar och en uppsats som inte skriver sig själv). Någonstans hoppas jag att allt bara ska lösa sig. Bara bli bra. Det får man knappt säga, men det är sant. Trots att jag inte vet var jag är på väg så är jag nyfiken. Tänk om jag kunde visa fjortonåriga Karin var hon är idag. Hon hade säkert tyckt det var skitball, och kanske till och med fnissat över att den där tjejen hon trodde skulle vara vuxen fortfarande gömmer sina fimpar.

Jag är ungefär 35 år yngre än mina föräldrar. De slutade röka när jag var fem år, över en sommar på Öland. De har det bra, de har utbildningar, jobb och varandra. Jag vet inte hur de har burit sig åt, men de är där de är idag för att de är det. Det är nog så enkelt. De känner sig själva och varandra och de gör vad de kan. Och jag känner mig själv ganska bra, och jag är nog ett av de där äpplena som inte faller långt ifrån trädet.

Jag kommer att sluta röka. Eller så fortsätter jag. I allafall tills jag har småbarn och hyr ett fallfärdigt hus på öländska slätten. Hur som helst, det löser sig. Det känns bra. Och så ska man för bövelen få känna.

Bra:
 - Det var en hel vecka sedan jag drack mig redlös på redbull vodka.
 - Min misslyckade blondering börjar övergå från sjuttiotalsorange till sommarens innefärg, neongul.
 - (pappa tjuvröker fortfarande)

Jag är ofta orolig. Inte sällan över ganska märkliga grejer. Det kan vara saker som vad som hade hänt om jag hade låst in mig själv på min egen toalett, eller om jag glömt alla mina koder och lösenord? Hade mina grannar hört mig om jag vrålat för livet i avloppet? Hade jag blivit identitetslös? Förmodligen och förmodligen inte.
Nu är jag orolig för att Martins plan inte ska landa i morgon utan slukas av alperna eller Öresund.
Måste lugna mig.
Det var bara det.

Jag kan inget om fotografi, men detta kort är taget med hjälp av en bit svart papper med ett urklippt hjärta över linsen. Det låter enkelt. Och denna enkelhet gör mig tårögd (precis som riktigt bra kebab och Oprah). Kanske för att det är sant att både ljus och kärlek kan lysa upp de mörkaste av nätter. Många hjärtan små.

Jag tillbringar mina sista fyrtiofem minuter som 23åring med att äta gift, fulgråta och lyssna på Adele.

Nä skoja. Jag ligger med datorn på magen och mår väldigt bra. Det pirrar i den. Magen alltså

Det har börjat gro skrivlust igen. Det måste bero på att det faktiskt blir ljusare, och att (även om det snöar) hjärnan långsamt tinar. Jag har blivit rastlös, vill göra saker; träna, resa och klippa av mig håret.

Helgen tillbringades i Rom. Det var helt jävla magiskt och jag längtar tillbaka. Mina fötter är ömma, min näsa är röd av solen och jag blev kär sju gånger på tre dagar. Folk är välklädda, pratar nära varandra, röker cigarr. Jag är så svag och lättköpt men det gör inget.

Av någon anledning ligger jag på golvet i min lägenhet. Tror att det beror på att jag är mätt. Det är väldigt skönt. Kallt och stumt trägolv mot min matfyllda mage. Om jag lyssnar riktigt noga kan jag höra vad grannen pratar om. Något om att måla om, och att byta lister.

Låtsas att jag är en pyssling. Blir nedstämd när jag inser att jag aldrig hade överlevt här; jag hade inte kunnat äta något för skafferiet är för högt upp och min enda vattenkälla hade varit golvbrunnen i badrummet. Jätteäckligt ju.

Sitter på AF. Försöker uppskatta norra Europas tröttaste skinkmacka samtidigt som jag glor på folk. Älskar att glo. Jag undrar vad alla heter och hur det ser ut hemma hos dem. Är de allergiska mot något? Går de på någon diet? När duschade de senast?

När jag vaknade i mitt gamla flickrum kände jag att den här dagen kan bli en pers.

Ångrade att jag åkt hem till mina föräldrar, ångrade telefontrafiken och att jag aldrig lär mig när jag ska vara tyst och gå hem med heder och självrespekt i behåll.

Om man ligger tillräckligt stilla kan man ibland få en känsla av att man inte finns, och imorse kändes det som en väldigt bra idé. Jag låg så in i helvetes stilla, men insåg ganska omgående att existentiell förnekelse varken är speciellt produktivt eller hållbart i längden. Så jag gick upp och drack en burkcola för att med små svullna ögon upptäcka att jag hade gårdagens inträdesstämpel smetad i ansiktet.

Det var då jag bestämde mig för att lägga Bridget Jones-fasonerna på hyllan, tvätta bort förnedringen och tänka glada tankar. Tänkte på djurbebisar och muffins hela vägen till Lund, och tillbringade eftermiddag och kväll med en vän och en hund i en soffa. Vilket förmodligen räddade både helgen och mig.

Har denna vecka lärt mig att jag ska ge hjärnan en rättvis chans och att magkänslan behöver en spa-weekend.

Vad skönt att en ny börjar imorgon.